FÖRFALL OCH UPPVAKNANDE

Mitt liv bestod av ett evigt frossande. Jag svullade i mig mängder med fet mat, öl, chips och dip, nattmackor samt avstod från all tänkbar motion. Att gå de 200 meterna till ICA var uteslutet. Givetvis tog jag bilen. Jag hade valt ett lättjefullt och njutningsrikt liv, precis som många andra av oss grabbar.
Jag hade sedan början av 1990-talet hållit en matchvikt på 96 kilo. Jag brukade säga att jag nått min trivselvikt. Men trivdes jag egentligen särskilt mycket?
2002 gjorde jag en reportageresa till Tunisien. Strax före avresan lånade jag vågen hemma hos mina föräldrar. Min egen våg hade dumpats på soptippen flera år tidigare. Jodå, jag höll trivselvikten på 96 pannor jämnt. Jag kunde därmed lugnt festa vidare. Trodde jag.
Året därpå hade jag en roll i ett barnprogram som beställts av TV4. Serien hette ”Hotell Favoriten” och sändes i ”Lattjo Lajban” under 15 lördagsmorgnar hösten 2003. Inspelningarna ägde rum på en herrgård strax utanför Stockholm. Det blev några jobbiga dagar. Uppstigning klockan 06.30 för första frukost. Exakt klockan 07.30 hämtade jag min motspelare, Micke Dubois, vid hans bostad i Huddinge. Klockan 08.00 blev vi sminkade och därefter bjöds vi på dagens andra frukost medan filmteamet riggade för dagens scener. Klockan 09.00 var det dags för dagens första tagning. I pauserna kopplade jag av i skuggan på verandan. Mackor och godis fanns alltid tillgängligt. Det hör liksom till när man jobbar med film. Skådespelarna ska må bra för att kunna göra sitt bästa framför kameran. Jag tog för mig rejält av godsakerna och blev mätt och däst. Allt som oftast nickade jag till och väcktes av regiassistenten när det var dags att agera framför kameran. Det var en tydlig varningssignal om att det började bli dags att ändra livsstil, men tro inte att jag brydde mig.
Under sommaren gjorde jag en reportageresa tillsammans med den mycket skicklige fotografen Hagen Hopp. Vi bilade i Norrland under tio dagar och mina ofrivilliga sömnattacker blev en ständig källa till irritation. Jag skyllde på felaktig dygnsrytm och förmodligen trodde jag själv på den teorin. Annars skulle man nog sett till att ha gjort något åt saken redan då. Jag inser nu att min dåvarande livsstil höll på att rasera min karriär och mitt sällskapsliv. Uppvaknandet kom dock ett halvår senare. En insikt som skulle kosta både blod, svett och tårar. Om man inte räknar med alla stålar jag fått lägga på en ny garderob!

I mellandagarna efter allt julfirande drog jag ner till Huddinge Centrum och investerade 60 spänn på två kilo prinskorv. Väl hemma stekte jag upp korvarna i massor med smör i pannan. Därefter njöt jag korvarna som tv-godis. En mångårig tradition som inte var särskilt nyttig men god. Efter nyårsafton återgick man till vardagen. Vintrarna brukar vara ganska lugna i min verksamhet, så 2004 började med en ledig vecka.
På trettondag jul, den sjätte januari, vaknade jag vid 14-tiden, steg upp och åt frukost. Mätt och belåten la jag mig på soffan i vardagsrummet och somnade efter några få minuter. När jag vaknade var det redan kväll. Jag räknade snabbt ut att jag sovit 16 timmar på ett dygn. Normala människor är vakna i 16 timmar per dygn. Snacka om att jag hade vänt på dygnet i dubbel bemärkelse.
Tog bilen till centrum för att handla mat. På Konsum träffade jag en gammal kompis. En sån kompis man träffar någon enstaka gång om året. En polare man trivs ihop med, men inte umgås särskilt flitigt med. Kenneth Karlsson heter han och jag vill framhålla att det var hans förtjänst att jag till slut la om min livsstil.
Kenneth föreslog att vi skulle ta en landgång och ett par öl hemma hos honom för att sedan fortsätta till puben. Jag accepterade erbjudandet och körde hem för att parkera bilen innan jag traskade de 700 metrarna till Kenneths lya på Arrendatorsvägen.
Svettig och andfådd trädde jag in i hallen och fick en kall ölburk i nypan innan vi satte oss ned för att käka landgång med räkor och majonnäs. Kenneth är en sportig typ och efter ett par öl plockade han fram sina plaketter från Stockholm Marathon som han deltagit i närmare 15 gånger. Jag har också deltagit i Stockholm Marathon. Som publik sittande på en uteservering med en kall öl framför mig. Ingen vidare sportdryck och ingen prestation att vara stolt över, men vaddå, jag var ju med!
Nere på puben fortsatte Kenneth att snacka om Marathon och efter en stund ställde han den oundvikliga frågan om när jag tänker springa ”maran”.
”Äh, det är inte min grej. Men jag tänker börja motionera i morgon” kontrade jag och berättade om dagens sömneskapader som fått mig att tänka till.
”Se till att du börjar i morgon. Om fem år är det försent” kommenterade Kenneth. De orden kommer jag aldrig att glömma. Kenneths kommentar var en effektiv väckarklocka.
Givetvis tog jag bussen hem, trots Kenneths synpunkter om att jag borde gå den dryga kilometer jag hade framför mig. Jag flinade och svarade att det var ju först nästa dag som allvaret började. Väl hemma bestämde jag mig slutgiltigt. Kondisen skulle bli bättre. Nu skulle det bli slut på alla mina maratonpass i ryggläge på soffan. Nu skulle jag se till att bli piggare, helt enkelt. Jag skulle börja ett nytt liv. I morgon.

EN TUFF START

Onsdagen den sjunde januari 2004 var dagen då det skulle ske. Jag ringde min kompis och granne Tore Hovland och berättade om mina planer. Han lovade att ställa upp som träningspartner. Samma kväll träffades vi i hans port för att ta vår första motionsrunda tillsammans. Vi gick nedåt sjön Trehörningen och fortsatte förbi hockeyhallen innan vi tog vänster för att gå hem. Jag mätte senare upp sträckan till 3,8 kilometer. När vi var hemma igen var jag helt slut och genomsvettig. Jag hade stannat för att vila fem gånger och sträckan hade tagit 55 minuter att avverka. Men nu var jag på gång, i dubbel bemärkelse.
Vi kom överens om att nästa promenad skulle bli till en av våra stamkrogar. Restaurang Korall i Stuvsta ligger drygt två kilometer hemifrån och där skulle vi belöna oss med en god middag, vilket vi också gjorde. Det blev en plankstek med två stora stark för min del.
Jag hade redan spritt ryktet om mitt nya liv hos så gott som samtliga vänner och bekanta. Det ger en bra motivering att fortsätta. Om ens omgivning känner till vad man siktar på blir det pinsamt om man skulle tappa gnistan. Du som känner för att göra om det som jag berättar om i min historia rekommenderas å det varmaste att sprida ryktet till alla du känner och helst några till. Väl på krogen blev jag utsatt för tvivel. Ett par bilburna polare mötte upp på krogen och de ifrågasatte mitt val av mat och dryck. Jag svarade att det var enbart för konditionen som jag börjat motionera, därför kunde jag kosta på mig att frossa i bearnaisesåsindränkt kött, potatismos och dubbla starköl.
Dagen därpå hälsade jag på hos föräldrarna och passade på att väga mig. Morsan och farsan respekterade att jag ville väga mig i enrum. Vågen visade på 115 kilo vilket jag höll tyst om. Jag är 172 centimeter lång så där kunde man snacka om en kraftig övervikt. Eller underlängd som jag förr brukade ursäkta min rondör med.
Mina sportiga föräldrar föreslog att vi skulle ta en runda tillsammans. Den rundan blev en god vana som vi fortsatte med under helgerna. Dessutom bjöd de på middag efteråt.
Morsan, som jobbat som friskvårdskonsulent under 20 år, såg till att käket som serverades var fettsnålt men gott. Efter ett tag såg jag resultatet på vågen och det var väl då man blev fåfäng.
Andra veckan av mitt nya liv började jag känna av benhinneinflammation. Jag fick värk i smalbenen när jag ansträngde mig. Då tog jag det lugnt ett par dagar tills värken släppt och sedan körde jag på för fullt igen. Redan efter ett par veckor klarade jag av varvet på 3,8 kilometer på 40 minuter och behövde bara vila två gånger. Det var en kick att se att mina ansträngningar verkligen gav resultat.
Efter fyra veckors knallande vägde jag mig igen. Vågen stannade på 106 kilo. Nio kilos viktminskning på en knapp månad var bra för självförtroendet. Då bestämde jag mig för att lära mig att äta rätt. Det borde ju vara möjligt att äta sunt men ändå gott. Morsan ordnade fram ett häfte där Stephan Rössner skrivit om viktminskning. Jag slukade häftet och efter att ha tagit del av Rössners rader har jag järnkoll på kalorier och fettinnehåll i de råvaror som jag inhandlar.

När jag förstått vikten av att äta rätt och börjat hålla koll på kalorierna skulle jag träffa en kille från tidningen Nostalgia. Han skulle få låna några gamla bilder som skulle publiceras i tidningen i anslutning till en artikel jag skrivit. Bilderna var alltför värdefulla att sändas på posten så vi hade avtalat ett möte så han kunde få bilderna direkt i handen. Vi träffades i foajén på Scandic Hotel i Täby. Min gamle vän och vapendragare, fotografen Hagen Hopp bor i närheten, så jag hade hört mig för om det var läge för en visit när jag ändå hade ett ärende i närheten. Han sade att jag var välkommen och framåt kvällningen ringde jag på dörren till hans fyrarummare i samma område där den karismatiske Fermenta-bossen Refaat El-Sayed hade sina bopålar innan han kastades i fängelse.
Hagen kommenterade att det syntes att jag tappat vikt och blivit smalare, vilket fick mig att växa inombords. Dessutom bjöd han på middag. Vi åt varsin kycklinghalva med tillhörande sallad. Det var både gott och nyttigt. Kyckling blev därmed en del av min vardag. Jag började äta kyckling med sallad ett par gånger i veckan efter middagen i Täby.

Mina promenader blev längre och längre. Jag hade lovat mig själv att röra på mig minst tre gånger i veckan, men det blev oftast mer än så. Dessutom utvecklades ett nytt intresse under promenaderna. Jag fascinerades av nya, för mig outforskade områden och dess arkitektur, så det blev ett extranöje under motionsrundorna att kolla in de kåkar man passerade. Det kändes fortfarande jobbigt att knalla, så man fick mobilisera all självdisciplin och hitta alla bonusupplevelser som fanns att tillgå.
En söndag läste jag i tidningen Expressens söndagsbilaga att pasta var mindre bra när man skulle gå ner i vikt. Det skulle däremot vara ofarligt att äta kött. Jag formligen älskar spaghetti med köttfärssås så jag minskade spaghettimängden till hälften och dubblade mängden med köttfärssås. Det blev dubbelt så gott och med facit i hand; det funkade.
Då hade jag dessutom börjat väga mig dagligen. En ny digital precisionsvåg hade införskaffats och den använder jag fortfarande varje morgon.
Exakt tio veckor sedan jag började mitt nya liv hade jag kommit ner under 100 kilo. Vågen stannade på 98, 3 kilo!
Dagens datum var den 17 mars 2004 och framgången firades med en smarrig bakelse. Man ska unna sig någonting extra emellanåt och jag såg denna milstolpe i ”Project Fatfighting” som en anledning till fest.
När delmål ett var nått, att komma ner på tvåsiffrigt igen, lånade jag en stegräknare av farsan och mätte upp några av mina motionsrundor.
Den sväng jag avverkade dag ett fick namnet ”samvetsrundan” och är som tidigare nämnts 3,8 kilometer. Vardagsrundan via centrum avverkas oftast med en ryggsäck för eventuella inköp och är fem kilometer. Långrundorna varieras och är från sju kilometer och upp till 1,5 mil. När jag går långrundorna ser jag till att alltid ha mycket vätska till hands.
En dryg vecka efter mitt inträde i ”två-siffrorsklubben” hände något anat som skulle betyda mycket för mitt välbefinnande.

LIVET BLIR LÄTTARE

Det var morsan som fick mig att börja med stavgång. Det kändes lite ovant till en början, men nu blir jag nästan irriterad om jag tvingas att röra på benen utan att ha stavarna i beredskap. Stavarna ser till att man tränar andra muskelgrupper än enbart benmusklerna. Det märkte jag direkt. Man blev snabbare uppvärmd. Plötsligt började man svettas mellan skulderbladen också.
Reklammakarna påstår att stavgång ökar förbränningen med 50 procent jämfört med en rask promenad, men det tror jag inte ett dugg på. Jag kan tänka mig att förbränningen ökar med omkring 20 procent, inte mer. Men att stavarna höjer förbränningen är jag säker på.
Min tandläkare, Hans Nömm i Huddinge, är också en flitig stavgångare. Vi har snackat om att ta en runda tillsammans någon gång, men hittills har det inte blivit av.
Hans med familj ingår också i det nätverk som stöttat mig under resans gång. I mars bet jag av en stifttand. Då det handlade om en framtand ville jag ha det fixat. Nu när man börjat se lite smalare ut ville man inte gå omkring med en glugg i truten.
Hans bjöd in mig till sin praktik och efter ett par röntgenbilder konstaterade han att detta var ett synnerligen svårt fall som kanske inte skulle gå att reparera.
Samma eftermiddag ringde han. Efter att ha kontaktat en kollega hade han fått resurser att fixa tanden. Som grädde på moset bjöd han på hela kalaset. ”Så länge du ser till att hålla igång kroppen” sa han och fällde upp tandläkarstolen.
I samma veva hade det blivit dags att köpa ett par nya jeans. Mina gamla hade ett midjemått på 58 tum. Nu kom jag i ett par 38-tummare. Det var en höjdare för självförtroendet att kunna köpa vanlig konfektion igen.
I maj stack jag ut på ett par tjänsteresor. Först en rundresa i Estland för att göra ett reportage åt tidningen ResForum och därefter till Lettland för att plåta en del vyer i Riga. Sådana resor arrangeras vanligen av respektive lands turistbyrå och innebär mycket och god mat. Det blir långa sittningar och många rätter. Trots några dagars lyxliv lyckades jag att hålla vikten. En vecka efter hemkomsten från Riga var jag för första gången under 90 kilo. Den dagen köpte jag tre bakelser, en till mig och varsin till mina föräldrar.

I det läget hade livet blivit betydligt lättare. Promenaderna blev fler och längre. Då investerade jag en tusenlapp i ett par bra träningsskor. Samtidigt köpte jag ett vätskebälte. Det kan tyckas vara en onödig utgift. Jag skulle ju kunna hängt på mig en ryggsäck med ett par PET-flaskor i, men jag tycker att vätskebälte fungerar bra för mig. När jag fått rutin på att tillföra kroppen mer vätska vet jag att vätskan räcker för en timme i rörelse. Vid de tillfällen jag är ute längre lägger jag rutten så att jag kan fylla på vatten innan bältet är tomt.
I slutet av juni började jag att gå på gym tre gånger i veckan. I och med att jag tog stavarna med mig så var jag uppvärmd när jag kom fram och kunde därmed börja köra direkt.
Gymmet blev en bra tidsbesparing. I och med att man ska vila musklerna i 24 timmar efter ett fyspass så kunde jag slappa med gott samvete.
Dessutom var det skönt att slippa traska runt utomhus denna regniga sommar. Under sommaren gjorde jag en rejäl rensning av vinden och källarförrådet samt möblerade om hemma. Något som jag inte skulle ha orkat med om jag inte kommit igång med regelbunden motion.
I slutet av juli fyllde jag år och ställde till med en fest. Givetvis bjöd jag på både feta och magra alternativ. Dryckernas mångfald var rejält. Öl och nubbe är ju självklara till kräftorna. Vin, mineralvatten och läsk. Det fanns både vanlig dricka och lightvarianten. Mina gäster ska få välja själva, men jag noterade att många tog för sig av de lättare alternativen. Plötsligt hade viktminskning och kosthållning blivit en riktig snackis. Något som alla pratade om.
En månad efter födelsedagsfirandet nådde jag en ny drömgräns. Jag vägde mindre än 80 kilo. Mitt nya delmål sattes till 76 kilo. Då skulle jag vara normalviktig enligt BMI-metoden.
Det dröjde dock två månader innan jag fick en anledning att fira den händelsen med en bakelse. Det går trögare på slutet.

MÅNGA FÖRDELAR

I skrivande stund pendlar jag mellan 70 och 72 kilo. Jag unnar mig en god middag emellanåt, men har upptäckt att god mat inte behöver vara fet.
Det finns fettsnåla bearnaisesåser, man kan välja klyftpotatis i stället för Pommes Frites och en köttbit är inte farlig att äta. Låt gärna en tomat följa med klyftpotatisen in i ugnen. En grillad tomat är aldrig fel.
Efter en sådan middag tar jag gärna en kopp kaffe med en bit mörk choklad till. Minst 70 procent kakao ska det vara. Då blir man mätt på en ruta.
När ett år passerat hade jag lättat 44 kilo i vikt. Visst erkänner jag att det har varit ett jobbigt år, men fördelarna är klart fler än nackdelarna.
Jag kan börja med att redovisa nackdelarna:

1: Motion är tråkigt och jobbigt. Men hittar man ett sätt att få träningsrundorna mer intressanta så blir de inte tråkiga i längden. En träningskompis är guld värd.

2: Det blir dyrt att köpa nya jeans varannan månad. Jovisst är det dyrt, men också ett lyft för självförtroendet. Jag köpte ett par Levis med 32 tums midjemått för ett par månader sedan och det börjar bli dags att gå ner ytterligare i storlek.

3: Man blir blöt när det regnar. Man blir blöt av svett också. Lite regn är ingen ursäkt att stanna inne. Men jag måste erkänna att jag skolkat från motionen vid några tillfällen när det vräkt ner alltför mycket.

Det var de nackdelar jag kunde komma på. Nu går vi till fördelarna:

1: Man orkar betydligt mer. Numera sover jag sex till åtta timmar per dygn. Notera att jag behövde upp till 16 timmars sömn innan jag började träna.

2: Man får mer respekt från sin omgivning. En överviktig person tas sällan på allvar och upplevs som karaktärssvag.

3: Grannar som man aldrig tidigare pratat med kommer fram och öser berömmande ord över en. Sånt värmer.

4: Man upptäcker massor av nya goda saker i grönsaksdisken.

5: Man är sällan hungrig. Genom att sprida sitt födointag jämnt över dagen och att äta vid fem tillfällen lägger sig blodsockret på en jämn nivå och man slipper de enorma hungerkänslorna som får en att frossa.

6: Man lär sig att uppskatta sina vänner och anhöriga.

Jag skulle säkert kunna rabbla upp många fler fördelar, men jag tror att du som är i min tidigare situation redan har fattat galoppen. Men vänta inte till i morgon. Sätt igång nu.
Ditt liv är nämligen av största vikt!