RESOR - ETT MÅSTE!
Jag erkänner! Jag är en farande sven. Mitt arbete innebär en del
resor och även om de kan vara jobbiga ibland så innebär de oftast
ett trevligt avbrott i vardagen. Framför allt så träffar man
massor av intressanta människor, får se nya platser och får
uppleva nya seder och bruk.
En gång om året sticker jag och fotograf Hagen Hopp iväg på en
tur i Sverige. Oftast norrut.
Vi brukar ligga ute en dryg vecka, ligger i som illrar och hinner då med
att göra ett par gatbilsreportage åt Bilsport, några båtklubbsbesök åt
Båtliv samt lite andra jobb som beställs av respektive tidning när
vi gått ut med kungörelsen att vi är på väg ut och
vilken landsända vi hamnar i för den här gången.
När man landat hemma på kontoret så har man fullt upp i någon
månad med att skriva ut alla reportage, sända dem till Arne för
korrekturläsning, ordna med bildtexter, faktakoll, leverera rubbet till
beställarna och slutligen fakturera jobbet. Man är ganska mör
när allt sådant är klart. Då pustar jag oftast ut ensam,
men med en god bok i beredskap, på någon bra krog. En krogmiddag
med en schysst fiskrätt och en flaska vit bourgogne eller Chablis tillsammans
med spännande läsning är aldrig fel. Tyvärr är sådan
lyx alltför kostsam för min privata plånbok, så det blir
bara en gång om året. På sin höjd.
I och för sig så uppskattar man förmodligen dessa tillfällen
mer när de inte inträffar så ofta.
Ett par utlandsresor om året hinns också med.
Tidigare har jag besökt Tallinn för att samla material till min bok, ”Operation
Olümpia”, S:t Petersburg i samma syfte, Las Palmas för att träffa
en jorden runt-seglare, (Reportage för tidningen Båtliv), Turkiet
för att leta gamla USA-bilar, Tunisien för att rida kamel i Sahara
samt spela golf i Hammamet och Port El Kantaoui (reportage i tidningen Connoisseur).
Senast besökte jag Monastir i norra Tunisien för att jaga miljöer
för bok nummer två i min thriller-trilogi. Gissa om det finns läckra
(och skumma) platser i den gamla medinan eller nere i småbåtshamnen.
Perfekta miljöer för konspirerande skummisar som vill gömma sig
bland soldyrkande turister.
Utlandsresorna är perfekta då man ska samla nya intryck och upplevelser.
Att resa ensam gör mig ingenting. För oss grabbar finns det två ämnen
som förbrödrar, oavsett religion, ras eller ställning på samhällsstegen;
fotboll och bilar.
Under mina två höstveckor i Turkiet besökte jag en sportbar vid
ett par tillfällen. Turkarna är mycket stolta över det Turkiska
landslagets framgångar i fotbolls-VM 2002. Jag som hade läst på lite
om Hakan Süur och de andra proffsen fick genast 20 nya kompisar. Efter några
flaskor Efes, det lokala och mycket goda ölet, var man jättepolare
och vi gjorde sällskap till dolmushållplatsen för hemfärd.
En flaska av det lokala anisbrännvinet Raki gick runt på bussen och
stämningen var på topp. Efter den betan var det bara att nicka igenkännande
alla gånger man möttes av ett ”merhaba alkada”. ”Hej
kompis” på turkiska. När man svarade ”merhaba alkadash” blev
de ännu mer positivt inställda till en västerlänning på besök.
I Tunisien heter det bästa klubblaget Sousse Olympics. De har vunnit Afrikacupen
ett par gånger. När man frågar om lagets tillfälliga status
och nämner cupsegrarna (den senaste år 2000) för till exempel
en taxichaufför kan han bli så exalterad att han stänger av taxametern
och bjuder på resten av resan. För närvarande leder grannstaden
Monastir den högsta divisionen. När jag var nere senast, i mars 2003,
spelades ett derby mellan de båda lagen. Jag befann mig i Monastir, så det
gällde att hålla på ”rätt” lag…
Tunisierna är ganska måttliga med alkohol, så det lokala ölet
Celtia avnjuts bäst i sällskap med västerlänningar. Helst
vid hotellpoolen. Det är mycket varierande i smaken. På burk är
det för beskt, på flaska är det hyfsat och på fat är
det för sött och dessutom ofta alkoholfritt.
Nästa tripp blir nog nedåt västkusten. Jag har ett par jobb beställda
där nere och då ska jag även ta en tallrik fisksoppa på Feskekörka
i Göteborg. Den soppan är värd en alldeles egen resa, jag lovar!